En timme kvar Regi: Petra Revenue. Musik: Björn Knutsson. Scen: Ger Olde Monnikhof. Ljus: Efraim Kent. På scen: Ingvar Örner, Karin Blixt, Tina Lenne, Lars Andersson samt Miran Kamala. Foto: Oskar Allerby. Grafisk design & produktion: Peter Alfredsson. Ett par recensioner Teater Trixter firar 20 år, en aktningsvärd ålder för en svensk frigrupp. Ibland sägs att 13 år är en lagom livslängd, sedan falnar ofta konsten. Fast inte för Trixter, just 2003 gjorde de faktiskt en av sina finaste uppsättningar, Nattvandrarna av Kristina Lugn. Nu gäller det en annan stor poet, Thomas Tidholm. En timme kvar, skriven direkt för ensemblen, är en klockren Trixterpjäs, med andra ord en lätt absurd historia om det märkliga vi kallar för liv, människa, mänsklighet. Tidholm skrapar inte med foten runt livsfrågorna utan drämmer till med en existentiell melodram förlagd till dödens väntrum, en läkarmottagning, där den ytterst alldaglige Roger möts av doktorns besked att hans genetiska kroppsklocka är programmerad att stanna prick klockan 15.49. En timme att leva, en pjäs ungefär lika lång – onekligen en kärv premiss att bita i. Ändå griper Trixters uppsättning mig rätt i hjärtekudden. Spelet växlar mellan absurd sjukvårdsrealism och drömscener med dödens sändebud på jordiskt uppdrag till Tidholms poetiska bildspråk där en röd trampbil eller en blå ballong lyfter pjäsen och luftar med tillvarons sublima magi. Spetsat, ska sägas, med några kravlösa stänk till råd om att vi kanske borde ta bättre vara på vår livstid. Djupt. Men ensemblen har valt rätt ton. Som den genetiskt dödsmärkte Roger är Ingvar Örner en härligt bitter kontrast till både vetenskapliga och romantiska livssanningar. Lars Andersson gör en övertygande helknasig doktor, Karin Blixt skapar komik med inte mycket mer än sin lysande tajming. Miran Kamala och Tina Lenne som dödsänglarna är väl stiliserade, men så har de också att förkroppsliga tillvarons ytterst fördolda. En meningsfull jubileumsföreställning, kort sagt. Söker man konstens roliga nytta är det till Trixter man ska gå. Sven Rånlund ​Trixter står tiden ut Det står människoliv på spel här, visserligen bara mitt men det är jag som har hand om det.” Så lyder en av många klockrena oneliners i författaren och poeten Thomas Tidholms En timme kvar som Teater Trixter har urpremiär på. Hur skulle du reagera om du fick veta att du har en timme kvar att leva? En del skulle förmodligen tillbringa den sista timmen med att deppa ihop, rannsaka sig själv och sitt liv och vänta in döden. Eller tvärtom, festa ordentligt och glömma alla sorger och bekymmer. Roger (Ingvar Örner), huvudpersonen i Teater Trixters enaktare En timme kvar, gör ingetdera. När hans minst sagt excentriske läkare, Dr Borscht (Lars Andersson), meddelar att hans hjärta är tidsinställt och kommer att sluta slå om en timme vägrar Roger först att tro det. Samtidigt grips han av en lätt panik, och en viss uppgivenhet. Han gör inte direkt något konstruktivt under sin sista timme, i stället hänger han kvar vid läkarmottagningen och försöker få Dr Borscht att ändra diagnosen. Men doktorn pekar på papper och provsvar och är är helt okänslig i sitt bemötande, “hade du kommit när du först blev kallad hade du haft två veckor kvar”. Samtidigt förföljs Roger av “Förste” och “Andre” (Miran Kamala och Tina Lenne), två ganska oförklarliga typer som ska göra bokslut över hans liv. Det låter onekligen väldigt tragiskt, och i Tidholms text ryms en del tillfällen för svärta. Men Petra Revenues regi och ensemblens spel väljer att istället gå på den svarta komedins linje, något som med facit i hand visar sig vara den rätta. I en fin scen mellan Roger och den dumsnälla sjuksköterskan (Karin Blixt) blir det visserligen en del djup och känslor, och den frustration Roger visar bär stundtals på riktig rädsla. Egentligen är det inte rädsla för döden, utan för den sista stunden. Blandningen fungerar mestadels, tack vare Ingvar Örners strålande skådespeleri som skildrar Rogers otålighet med en fenomenal fingertoppskänsla. Döden i sig är egentligen inte speciellt rolig, men att den sista stunden innan den infaller kan vara det visar Tidholms pjäs i händerna på Teater Trixter. Att dessutom från början berätta vad den handlar om och ändå göra den helt oförutsägbar är en bedrift i sig. Samtidigt är det hela tiden något som saknas. Inga frågor ställs. Förste och Andre ges inga presentationer, plötsligt är de bara där i lappade frackar och säger “kloka” saker. Är de dödens eller nästa livs utsända? Eller något helt annat? Ett par gånger blir de personer från Rogers förflutna som möter honom igen, men det blir lite för futtigt, trots fint skådespeleri. De hade behövt mer utrymme, eller inget alls. Men det kanske inte är meningen att publiken ska få veta mer, vi kanske bara ska acceptera. Thomas Tidholm har specialskrivit En timme kvar för Teater Trixter, och som vanligt levererar Trixters samspelta ensemble. De ytnyttjar scenrummet ypperligt, och scenografen Ger Olde Monnikhof har på ett enkelt men smart sätt tagit tillvara på allt från scendjup till takhöjd. Efraim Kents ljussättning arbetar tillsammans med scenografin och resultatet blir förträffligt. Men trots all skicklighet som finns bland de inblandade genomsyras föreställningen av en känsla av saknad. Saknad efter ett större djup och starkare riktningar. Det finns en viss ytlighet och en del konstiga reaktioner hos Roger men han är ändå en totalt trovärdig person, och att han är den enda i dramat som egentligen är det, är en snygg detalj. För realism är inte riktigt huvudingrediensen här, föreställningen visar mer en skruvad variant av hur verkligheten skulle kunna vara. Kanske. Helena Krantz