Frökenmaskinerna I

I Love Transylvania

 

Det hela ekar av Romeo och Julia. Av Jean och Julie. Av Twilight-filmerna. Men någonting saknas. Har förbytts. Blivit vanställt. De älskande tu är inte riktigt sig själva. I synnerhet inte Bella. Det är någonting med hur hon beter sig om nätterna, någonting med hur hon kastar sig fram och tillbaka i sängen som en trasdocka. Hon tycks vara besatt av en kraft som hon varken förstår eller behärskar, ett mörker utan orsak eller verkan som hotar att sluka allting i sin omgivning.

 

I Love Transylvania tar vid där den romantiska kärlekens ideologi faller sönder. Här finns det inga fungerande hjältesagor kvar; bara en ihålig röst som med språkets hjälp försöker pussla ihop bitarna av ett förlorat vi. Den unga flickan träder fram som ett mardrömslikt objekt, en frökenmaskin från en främmande värld som måste behärskas med hjälp av språket. Hennes nycker och begär är omöjliga att förstå sig på och måste återinlemmas i den sedan tidigare slutna överenskommelsen om vad som är möjligt respektive omöjligt att begära. I processen måste allting annat uppoffras - inklusive livet självt.

 

Ingenting kan kringgå den lagen, i synnerhet inte flickor med väldoftande små flärpar som tigger om att tänjas och böjas och bändas till oigenkännlighet. I synnerhet inte då dessa flickor är flickor som man älskar, flickor vars smuts genuint intresserar en, flickor som man har spenderat månader, till och med år med att studera in i minsta detalj och som man därför känner utan och innan. Det säger sig självt att om man älskar en sådan flicka så älskar man hela henne, inte bara det som finns utanpå utan i synnerhet det som finns där inne, hennes vätskor, hennes blod och benmärg, hålvenen som susar när man lägger örat mot hennes lår, hennes avföring, luddet i hennes tarmkanal.

 

Mer information kommer snart.

 

På scen: Daniel Nyström

Text & regi: Max Bolotin

 

I samarbete med: