Recension GP

"Måleriet har aldrig varit teaterns bästa vän, men det struntar Trixter i. Med Expressions doppar de själva teatertraditionen ned i den experimentella färgpytsen så det skvätter mellan raderna. Resultatet är ett allkonstverk, bland det fräckaste och kladdigaste jag sett på en Göteborgsscen.

 

Karin Blixts koncept för uppsättningen är både snillrikt och modigt. Talad text har ersatts med färg och form, realismen har dumpats för ett abstrakt scenspråk. Istället för klarhet – nyanser!

 

Trixterankaret Ingvar Örner, som gjorde storverk i Paul Auster-pjäsen Man av glas häromåret, utforskar här mindre extrema själsdjup.

Hans rollkaraktär heter Den vanlige mannen, en symbolfigur utan repliker som normkritiskt exponeras och plockas isär.

Som utsläppt ur en tecknad film gör han entré i vita strumpor, klocka och kalsonger och börjar uttrycksfullt handmåla i svart färg, gnida ut, skura bort. Färgkladdandet blir i ett drag kroppsligt och konkret, en hållning som tvingar sig på. Scenrummet är som en levande målning och samtidigt en ateljé för action painting.

 

Peter Carlstedt, med rollnamnet Konstnären, är både målare och gymnast, vilket framgår av hans jämfota bakåtvolt och känsla med sprayburken. Tillsammans med Soledad Howe, vars svartklädda karaktär heter Den gröna fen, gör Carlstedt en tät och vacker duoscen med kropparna i omständligt sökande efter omfamning, som väl fullbordad hastigt dör.

 

Expressions är till formen ett kollage av scener, men snarare än helheten är det koncentrationen i delarna som imponerar. Trion är stark ihop. Ur olikheterna uppstår en nerv som klingar väl med Björn Knutssons drivande musik, med spännvidd från dark ambient till glättig swing.

Tänk om färger kunde tala, om ord smetade av sig?

 

Expressions berör frågor om makt och kön, men behållningen är mindre normkritiken än de sublima känslor som väcks, till exempel av kroppar som målas av händer doppade i färg. Vad den ene kallar äckligt och kladd, det är för en annan lycka och frihet. I färg finns något att lära." 

Sven Rånlund, Göteborgs-Posten