Sömngångare

 

Genre; Surrealism

Den äldre kvinnan Narko går till en läkare för att få hjälp att hålla sig vaken. Hon har nämligen skickat ut inbjudningskort till en middag till de 4 personer hon vill be om förlåtelse. Den första är Ibrahim, en personlig assistent som hon störde sig så mycket på att han blev sparkad, sin make, som hon föraktade när han blev sjuk och svag och därför bedrog med en mängd andra män, Stalin- hennes bästa väninna som hon varit avundsjuk på eftersom hon gjort karriär inom det socialdemokratiska kvinnopartiet. (lokala sektionen) Stalin blev ordförande, en post som Narko också eftersträvat. Samt sin syster, som hon lämnade bakom sig, på den religiösa ön i bohuslän- trots att hon lovade att dom skulle fly tillsammans.

Narko tror sig alltså ha drabbats av en sjudom, narkolepsi, och får allt svårare att hålla ögonen öppna. Hon hoppas få hjälp att återfå kontrollen. Med bra medicin och hederlig upplysning. Kontroll är viktigt för Narko, esentiell.

Men läkaren som ska undersöka henne är inte helt som han ska. Han bor i ett plåtskjul i en kåkstad. Narko går vilse på en soptipp innan hon finner honom. Det är något som gör Norko skeptisk i hans beteende. Han lyssnar först på hennes bröstkorg, som brukligt är, men sen trycker han stetoskopet mot undersökningssängen. När han reser sig är han naken under rocken. Kon-trollen verkar vänligt inställda men Narko förstår ändå att hon måste befinna sig i landet under den vakna gränsen. Vad betyder det? Kommer hon att missa middagen? Hon vägrar och går på jakt efter ingredienser där hon är. Hon stöter på så sätt på en gädda- som vägrar dö. Gäddan insisterar på att bli hennes husdjur, och slutligen måste hon acceptera att gäddan är hennes ansvar. Man kan inte alltid använda varelser till det man vill, eller hur?

I det surrealistiska landskapet dansar talande tungor, Jesus kan inte förlåta mänskligheten för det den gjort emot honom, skogsguden Pan är olyckligt kär och rädd att alkoholiseras… En man som kallas Snark-Sven har motsatt problem, han kan inte komma till ro för att han har så mycket spring i benen. Han far som en skottspole med sin rullator mellan skroten, och blir till slut Narkos förtrogna.

Narko slits  mellan att göra vad som helst för att komma till medvetande och genomföra middagen eller stanna för att ta reda på hur hennes lilla hårdaste längtan ser ut. Den börjar nämligen visa sig men hon kan inte få grepp om den. Narko har inga barn i det verkliga livet men i drömmen har hon ett. Hon tror det är ett barn i alla fall. Det ser ut som ett, men ibland är det en pojke, ibland är det en flicka. Ibland liknar barnet mer en kyckling eller en röd boll än en människa. Ibland är barnet ett foster och ibland en sten. Någon gång är barnet bara ett klockspel. Något skräp som fastnat i hennes själs drömfångare. Oavsett form och färg så är hon ju alldeles för gammal för att det ska vara ett riktigt barn och det oroar henne. Tänk om hon får fatt i den lilla och sen glömmer bort henne?