Ballerinan och Simone Weil

Manus och regi: Karin Blixt
Skådespel och dans: Inga-Bodil Hermansson Hässler
Musik: Björn Knutsson
Scen: Ger Olde Monnikhof
Ljus: Anna Wemmert
Kostym: Raquel Kent
Foto: Peter Lloyd
Affisch: Peter Alfredsson
Produktion: Frida Mellbin



En ensam ballerina vill göra en balett om filosofen Simone Weil. Hennes fötter är perfekt skapade för balett och hon kan fortfarande dansa den döende svanen. Men det blir inte riktigt som ballerinan tänkt sig. Och vad är det hon tänkt egentligen?

En monolog i flamencotakt om balett, filosofi och om konsten att hitta mening.



Recensioner



GT 2009-02-12 Kristjan Saag
"Men Inga-Bodil Hermansson Hässlers Ida har en egenskap jag aldrig sett så väl gestaltad hos en talroll: hon kan dansa. Det är denna professionalitet som gör den här föreställningen unik: allt det där som vanliga teatrar måste anlita koreografer för och arrangera kurser i - det har Hermansson Hässler automatiskt med sig in på scenen. Hon kan dansa "Döende svanen" så att vi känner luftdraget från de stora vingarna, hon kan trippa fram över scenen i tåspetsskor och läsa en komplicerad monolog samtidigt. Och den fysiska elegansen, musikaliteten, utnyttjar hon också till att rytmisera och orkestrera sin text."

GP 2009-02-13 Tomas Forser
"Ett montage av bilder drömmar och danscitat; en monolog om den absoluta konsten. Den unga ballerinan som vill hoppa så högt att hon inte kommer ner igen får sin inspiration av Weils anorektiska stränga liv. / --- / Och Inga-Bodil Hermansson Hässlers ballerina är befriande lättsinnig i sina övergångar från då till nu och från sina drömmar till Weils mycket påtagliga liv i fabrikerna och motståndskampen."